Vart tog det roliga vägen?

För några veckor sedan upptäckte jag att jag på något sätt tappat allt det roliga i träningen! All träning har varit så tävlingsfokuserad och till slut tyckte jag bara att allt blev så strikt och torrt och urtrist. Visserligen har mitt huvudfokus legat på att få till gruppmomenten med fokus på platsliggningen i första hand och DET har jag varit jätte noga med, dvs att Fred ska uppleva att ligga plats med hakan i backen ska vara det roligaste han vet! Och där måste jag ändå säga att vi gjort superfina framsteg. Vi går sakta framåt, ökar svårigheterna gradvis och nu känner jag mig snart redo för tävlingsstart igen.

Men för övrigt har jag känt att jag bara tragglar och nöter tvåans moment och det händer ändå ingenting. Jag tror dock inte att Fred upplevt det lika tråkigt som jag men den där glöden, suget i blicken som han har när han är riktigt taggad har jag dock saknat ibland. Han gör det han ska men ändå inte fullt ut. Svårt att förklara.
Jag har visserligen börjat träna in moment ur trean och eliten ex fjärren, vittringen, dirigeringen, hoppapport, metallen osv och det är mycket roligare!

Så jag började fundera på vad som gått snett och hur jag ska få tillbaka det roliga i träningen igen. Jag kom fram till att det roligaste jag vet (och även Fred) är:

• Bjuda på frivilliga beteenden
• Shaping - att forma fram nya beteenden
• Tricks (med inspiration från Freestyle)
• Kedja - riktigt kul med en häftig externbelöning!

Hur har jag bara kunnat "glömma" detta? Så den sista tiden har vi, förutom fortsatt fokus på platsliggningen naturligtvis, tränat slalom, tunneln, några nya tricks. Sedan hittade jag något helt nytt och okänt för mig "Heelwork to music". Det verkar skitkul och jag har upptäckt att det går alldeles utmärkt att köra parallellt med lydnaden.

Sen sätter jag ihop olika kedjor och blandar friskt. En kedja kan vara: slalom, rutan, tunneln, fjärren eller: fritt följ, inkallning med ställande, buga, hoppapport, uppsittet i fjärren, osv. Och nu känns det hur kul som helst igen! Ytterligare en sak som jag tror är viktig för oss är att inte stå och nöta samma sak dag ut och dag in! Så en tumregel jag försöker hålla på är att inte köra samma moment 2 dagar i rad. Faktum är att jag upplever att momenten faktiskt blir bättre bara av det.

Så igår skulle Philippa och jag träna. Jag var taggad till tusen och Fred likaså (gav ifrån sig ett skall!). Jag hade tänkt kedja ett kort fritt följ, rutan (med band som vi inte använt på länge), hoppapport och tvåans fjärr. Det blir ju inte alltid som man tänkt sig men roligt hade vi i alla fall och gladast blev nog Fred. Precisionen/min timing i momenten är inte perfekt, det vet jag ;-). Sedan måste vi jobba mer med transporterna mellan momenten ser jag. Och jag måste "tona" ner mig en hel del :-).

P.S. Han tolkade nog mitt pladask som varsågod! D.S.

Var det verkligen en flopp?

Ja, det är klart att det var, poängmässigt räknat. Men så här i efterhand så måste jag ge Fred en eloge. Att han höll ihop genom hela programmet, trots att jag bara kedjat en enda gång sedan i mars är ett under (och då menar jag att jag inte ens satt ihop någonting överhuvudtaget mer än en enda gång!). Och trots att jag visste att vissa moment inte var färdiga och att han ändå gick ut och gjorde sitt bästa utifrån förutsättningarna! Duktig kille! Men fy på dig matte!

Så började jag ju naturligtvis allting fel med vår externbelöning. Inför träning (och tävlingen på Orust) så plockar jag fram vår ryggsäck, hans filt och hans skål med "godis" och placerar på lämpligt ställe. Sedan är det "vår" plats som vi utgår ifrån. Vad gjorde jag innan tävlingen? Tog inte fram varken ryggsäck eller filt och placerade hans godisskål i bilen. Bra början matte!

Platsliggning - Jag har övat MASSOR på att han ska fokusera på att ligga med hakan i backen. Att jag springer runt honom, över honom, lägger mig jämte honom, står bakom honom i ett par minuter mm har funkat jätte fint. Men inte nog med att jag inte övat plats vare sig med okända hundar eller på okänd plats på LÄNGE så har jag helt glömt bort att jag ska gömma mig i 3 minuter! Stått gömd någon minut med känd hund på känd plats. Stackars Fred. Kom på detta i torsdags och när det gäller platsen så finns det ingen "quick fix". Så han hade absolut ingen koll på vad det var som gällde under tävling. Nollan var ett faktum och jag skulle naturligtvis ha avstått den, för hans skull.

FF - Jätte fin kontakt i stort sett hela tiden. Men åter igen, matte har inte "torrgått" tillräckligt mycket och vi har inte övat svängar ordentligt. Vi fick en 9:a - utifrån elitmässiga mått mätt så var det alldeles för snällt men utifrån 2:an, ja kanske.

Läggande - Att jag lärt in fel teknik i läggandet är ju mitt fel helt och hållet. Men det var väldigt fint utifrån framföring, direkt på mitt kommande, men något långsamt.

Inkallning med ställande - Se tidigare blogginlägg. Absolut ett ofärdigt moment och det visste jag. Dessutom var han långsammare (dvs farten) än vanligt.

Rutan - Se tidigare blogginlägg. Har man inte tränat utan markeringar så har man inte! Visserligen var det sprayat men det var knappt att jag såg det och det blev ju inte lättare för Fred med tanke på att hans synfält är längre ner. Sedan har jag inte överhuvudtaget tränat på att dirigera om honom så även här var nollan ett faktum.

Apportering - Som sagt vår akilleshäl och jag hade inga förväntningar här. Det enda jag kände mig trygg med innan tävlingen var att vi säkrat upp att han inte skulle tjuva (vilket vi övertränat så jag fick kommendera två gånger), farten ut och gripandet. Men vad gäller gripandet så har jag ju naturligtvis glömt att träna med apportbockar som luktar annan hund!

Hopp - Jobbat mycket med att han inte ska tjuva, åter igen fick jag säga kommandot två gånger. Han hoppade fint, satte sig på mitt kommando men på återhoppet tvekade han. Varför? Jo därför att matte hade ställt sig så nära, ett avstånd vi inte övat återhoppet på så det såg ut som om han tänkte "Varför står du där? Var hade du tänkt dig att jag ska få plats?".

Fjärren - Kände mig sååå trygg med detta moment, super fina skiften. Visserligen har han missat första  uppsittet på träning ibland men då har jag också sagt "Sitt" med min pipiga röst. OCH, vad händer? Han sätter sig inte på första uppsittet (piprösten). Sedan tyckte jag att nästa uppsitt och läggande var lite långsamma (jämfört med vad han uppvisat på träning).

Sedan är det en massa andra saker som blir tokiga i momenten (men det ser ni själva i filmen).

Så när en klok kvinna säger till mig nästan direkt efter tävlingen "Bra jobbat Anne! Det här behövde du!" så ville jag inte alls hålla med. Men faktum är att det är PRECIS vad jag behövde. Ska vi lyckas så måste jag också våga misslyckas. Och jag är så glad nu att jag faktiskt vågade tävla, trots att min känsla ända fram till starten inte var särskilt positiv. Och en sak är säker, jag lovar min Fred att jag ska aldrig mer utsätta honom för detta. Nästa tävling så ska platsen vara helt trygg, vår ritual kring externbelöning på plats och matte ska gå in i vår bubbla och bara fokusera på sin uppgift (och inte prata med alla hon känner i stället för att umgås o peppa Fred). För Fred gör uppenbarligen det han ska utifrån de förutsättningar han får. Möjligtvis kan jag tänka mig att starta innan platsen är färdig men ENBART ta de moment som jag vet funkar på träning, bara för att testa mig själv och oss själva i en tävlingsmässig miljö.

Så håll till godo med en film från vår första flipp-flopp :-), the uncut version!

Dags att checka av var vi står

Nu börjar ju debuten för Lk2 närma sig! I måndags tränade vi för Jenny Wibäck och bestämde oss för att kolla av om momenten är "tillräckligt" pålitliga (enligt mina höga krav).

Fritt följ - Har jobbat extremt mycket med detta moment. Nu fick vi bekräftat att det gett resultat. Ett stort problem har varit att jag själv inte kunnat gå ordentligt! Gick riktigt bra med kommendering och svängarna börjar bli riktigt snygga. Bara fortsätta nöta och nöta

Läggande - Har vi inte kört på ett bra tag nu. Bad Jenny låta oss gå minst 15 m innan kommendering, ville kolla så Fred inte tjuvar. Funkade jätte bra och ett snyggt läggande.

Inkallning med ställande - Definitivt inte ett färdigt moment och egentligen ingenting jag ville visa Jenny nu ;-). Jag har brottats med om jag ska använda handtecken eller kommando, och sedan vilket kommando ska jag i så fall ha? Jag har dessutom jobbat med för korta avstånd vilket naturligtvis bara gör det svårare för Fred när jag helt plötsligt ökar avståndet. Så vi provade oss fram och testade lite olika alternativ och till slut blev det förvånansvärt bra ställande. Så det är bara att jobba vidare.

Rutan - Det här är Freds favoritmoment. Men oj vad dåligt jag tränat! Jag har bara kört med band eller annan markering så nu när vi körde med enbart koner så visste han inte riktigt vart han skulle ta vägen. Och hör och häpna, min lille Fred gav ifrån sig ett skall på väg ut i ren frustration! Jag är dock inte särskilt orolig för just detta momentet ändå, får bara lära honom förstå att det inte alltid är markerat. För övrigt så funkar det nu på 25 m, fin fart och en fin förväntan på kommandot "Stå".

Apport - Vår absolut största akilleshäl som vi kommer att få lägga ner mycket tid på. Farten ut och gripandet är fint men vi har kämpat länge och med olika varianter för att få till bra fart in, hela vägen in i utgångsposition. Dessutom kom jag på att jag har överhuvudtaget inte alls övat på att han ska sitta kvar när jag slänger apporten så det blir hårdträning på det.

Hopp - Har jobbat mycket med att få "ut" honom med en förväntan på "Sitt" (samma fina förväntan som på "Stå"). Mitt all träning så har jag slarvat bort targeten för "Stå" och vid några tillfällen använt targeten för "Sitt" när jag tränat rutan vilket gjorde att vi tappade hans fina stadga i "Stå" under en tid. Därför har jag bestämt mig för att inte lägga en massa tid på att han ska ut flera meter, det är ju inget moment som återkommer i de andra klasserna ändå. Momentet är ändå helt ok idag.

Fjärren - Jätte snyggt.


Så, känner jag mig tillräckligt trygg för att våga starta tvåan inom det närmaste? Jag har ju haft som mål att på träning ha så nära 10-mässiga moment som möjligt, för att det ska finnas marginal att ta av om det inträffar något på tävling, och det har vi ju inte så..... Igår fick jag hjälp med en liten tävlingsträning med Sandra och Flow där vi baklängeskedjade de fyra sista momenten och det gick...... Återkommer om det ;-)

Rätt känsla kopplad till uppgiften?

Efter torsdagens föredrag med Kenth Svartberg, som arrangerades av bl a VoV Pedagogik, så har hjärnan gått på högvarv. Först och främst vill jag säga att får ni möjlighet att gå på föredrag med denne man så GÖR det! Vilken upplevelse. Han bjöd på sig själv, talade i "bilder" (vilket är optimalt för mig) och dessutom satte han ord på hur hunden skulle kunna tänka i olika situationer (rent principiellt!). Han hade så mycket bra att säga men jag har valt de delar som påverkade mig på plats och som jag jobbat vidare med redan dagen efter.

Han talade om att det krävs fem framgångsfaktorer för ett lyckat resultat:

1. Utveckla och utgå från hundens personlighet.
2. Skapa en bra relation.
3. Inlärning av färdigheter - en vältränad hund.
4. Få färdigheterna att fungera i rätt situationer.
5. Använd dig av och utveckla din mentala styrka.

Han gick igenom "Delar i hundens personlighet som kan påverka" vilket fick mig att fundera på: Vad är det som gör att jag "klickar" med Fred men inte med Axel? Sedan nämnde han "Specifika egenskaper för varje gren/arbetsområde". Sammanfattningsvis blir det så här med mina två killar:

Axel:

• Viss oro/otrygghet - främst när han inte vet/förstår vad han ska göra.
• Samarbetsvilja - när han vill.
• Koncentration - ja, men en kortare stund.
• Intelligens - hur mäter man den? Beror på vilket sätt man menar.
• Intresse - om det är något han känner igen.
• Intresse för belöningar - fått jobba extremt mycket med kampen;- tar bara den belöning han vill ha.

Axel är:

• Följsam - "på sitt sätt" 
• Springvillig - om det är något han vill ha, "egenbelöning", osv
• Intensiv i reaktionerna - njae
• Lätt för stadga - bara om han känner sig trygg
• Motorisk talang - njae
• Lätt att förstå ord - ?
• Variation eller förutsägbarhet - Funkar BARA om han vet vad som förväntas av honom, gillar inte överraskningar

Och så har vi Fred: (tänkte först göra samma upplägg som med Axel men det blir en sammanfattning)

Fred är trygg i princip i alla lägen. Han har en enorm samarbetsvilja och förmåga till att hålla koncentrationen. Han har uppvisat en superfin uthållighet (ex genom kedjning och lydnadsprogram). Intelligens - ja, vissa tränare kallar honom för lilla professorn!. Han har i regel alltid intresse för uppgiften (men visst har vi fått jobba med att komma över den tråkiga fasen i ex platsligg), och definitivt för belöningen (som jag naturligtvis testat mig fram till). Han är följsam, springvillig, intensiv i reaktionerna, har lätt för stadga, motorisk talang, lätt att förstå ord (denna är klurig tycker jag men säger "oftast"), han vill helst ha variation så mycket som möjligt - dvs jag måste vara kreativ när det gäller störningar/belöningar mm.

Jag älskar Axel över allt annat och vi gör hela tiden stora framsteg men det tar tid. Så därför får Fred förbli min tävlingshund (så länge)!

Så det är viktigt att vi "inventerar" våra hundars styrkor/svagheter men framför allt faktiskt jobbar med det som de har svårt för (i stället för att stå och traggla det de redan kan/är bra på!).

"Hur upplever hunden träningen?" var också en fråga. Det är viktigt att hitta en belöning som är riktigt eftersträvansvärd för hunden att jobba för. Det måste finnas viss skillnad i upplevelsen. "Det är inte bollen i sig som är belöningen, det är upplevelsen" menade han.

Förutom de klassiska belöningsformerna - sociala, ätbara, föremål/lek, så ska vi också hitta de som han kallade för "Life rewards" ex att få gräva, bada, jaga fåglar, springa, nosa på kissfläckar osv men framför allt att vi ser det som en möjlighet att göra det tillsammans med våra hundar! Han menade också på att arbetsuppgifterna (momenten) är potentiella positiva upplevelser. Och hur får vi fram det? Jo, genom att skapa rutiner (ritualer) inför de olika momenten. Syftet är att få hunden att tänka rätt tankar, hitta rätt känsla och fokus inför uppgiften.

Vad gäller rutiner (ritualer) så har jag hört det förut och själv nyttjat det i vissa moment (ex ett lätt tryck på bröstet så han ska veta att det är läggande under gång som gäller). Men nu förstod jag att det ju faktiskt handlar om att hjälpa honom att plocka fram rätt känsla inför uppgiften också!

Jag har analyserat mig själv sedan föredraget och kommit fram till att jag har vissa (omedvetna) rutiner inför momenten som påverkar honom. Vad gäller ex "Rutan" så har jag trott att mitt tag i halsbandet och ett "Jaaa" har varit signalen för att han ska springa fort som attan och ha förväntan på "Stå". Visserligen funkar det fint - han springer rakt in och ställer sig (ibland av sig självt men alltid på "Stå") - men om jag lägger till min omedvetna signal (som ser ut som att jag tar fram klickern ur fickan på ärmen), sedan halsbandet och så "Jaaa" så springer han ännu snabbare och vänder inte upp förrän han verkligen får "Stå" (dvs han har förväntan på boll)! Hänger ni med?? Så hur tror ni jag kommer att jobba fram över?

MEN, sen har jag lite funderingar.... En rutin/ritual är ju en sak (ex lätt tryck på bröstet innan läggande under gång, peta på nosen innan sitt i grupp, "peka" i backen innan platsligg (för att få hakan i backen) mfl, mfl), men är de verkligen kopplade till en viss känsla?? Jag upplever det som att de är just vad de är, en rutin för att han ska veta vad som väntar. Men att hitta en rutin/ritual för att få fram rätt känsla är något helt annat (ex mitt exempel på Rutan). Kenth hade själv en fin film på hur Niina använde sig av "Buu" -handtecken inför inkallningen (som han förklarade var det kom ifrån). Hmmm mer analys och gärna en kommentar från dig!!

Hur mycket påverkas jag av "dina" kommentarer?

Jag vill tacka för samtliga nedanstående kommentarer! Naturligtvis är det fler utsagor som jag "påverkats" av  men nu när jag var ute på skogspromenad med hundarna så har jag gått och funderat på hur jag egentligen vill lägga upp min tävlingsplan samt träning för 2011 med Fred, och följande kommentarer har bidragit till mitt beslut. Jag har inte angett var kommentarerna kommer ifrån men ni känner säkert igen er! Och för guds skull, tolka inte kommentarerna negativt! De är oftast tagna ur ett sammanhang som inte har någon som helst negativ klang, utan tvärtom, bara människors högst personliga åsikter.

"Har du satt upp dig på någon tävling ännu?" Jag svarade nej, inte än. Jag känner mig inte riktigt redo, behöver finslipa en del. "Ja, antingen fortsätter du att finslipa moment och blir världsmästare på det eller så ger du dig ut och tävlar!"
Denna kommentar, som jag fick förra sommaren, var den som fick mig att inse att jag faktiskt vill tävla! Vägen har varit lång fram tills idag, av många anledningar, men ni som sett mig träna i tävlingsmässiga miljöer vet vad jag menar - att bli kommenderad t ex, hur lätt är det?!

"Vem som helst kan ju fixa ett första pris i Lk1 så det betyder ju ingenting. Det är ju först när man tagit en LP1 som man visat att man kan."
Den här har jag hört några gånger och det må så vara och visst ligger det någonting i det. Men jag håller inte helt med ;-). Sedan finns det så klart många andra anledningar till varför man vill satsa på ex en LP1!

"Jag blir ju aldrig färdig med den här klassen! Antingen nollar vi på det momentet eller det momentet eller det momentet."
Sa hon med ett stort leende på läpparna och är lika go o glad för det! O visst kan det ju vara så här, och det händer naturligtvis saker som vi inte kan påverka i en tävlingssituation. Men personligen vill jag träna med sikte på 10:or (så långt det går) vilket förhoppningsvis ger oss utrymme för en viss felmarginal om det blir ex ett missförstånd mellan mig och Fred, eller om något oförutsett inträffar.

"Antingen gör ni det svårt på träning och lätt på tävling eller tvärtom. Det bestämmer ni själva."
Naturligtvis är ju valet enkelt! Ju mer jag utmanar mig själv på träning desto "enklare" borde det ju bli på tävling. Kommentaren ligger som ett mantra i bakhuvudet! Jag försöker hela tiden hitta nya och svårare störningar bl a.

Och slutligen ett citat ur Niina Svartbergs bok "Lyckas på tävling":
"Det är inte viktigt vad domaren, tävlingsledaren, de andra tävlande eller publiken tänker om mig, min hund eller vår prestation! Det viktiga är vad min hund tycker om mig - att jag kan vara den bästa föraren åt honom!"
För visst är det väl så?! Så att träna mig att gå in i "min bubbla" och fokusera BARA på Fred har varit lika viktigt i träningen som själva momentträningen. Och jag är ganska övertygad om att det är "bubblan" som gjorde att jag inte var speciellt nervös under tävlingen i lördags!

Så med detta i bakhuvudet har jag beslutat mig för att stå fast vid min plan dvs att vara klar med ettan och tvåan innan sommaren, klar med trean senast till hösten och färdig att starta eliten innan årsskiftet. Och i eliten kommer vi att "harva" på med SM som mål. Jag har gjort en plan för vilka tävlingar vi ska delta i så nu är det bara att anmäla sig! Men mycket hänger naturligtvis på att min älskade Fred får hålla sig frisk vilket för övrigt också är en anledning till att jag väljer att inte vara ute på tävling varje helg. Vi vet ju fortfarande inte varför han blir sjuk, så han behöver ha regelbundna perioder med vila. Sedan vill jag ju ha tid för min man, mina barn och barnbarn också :-)!

Hoppas inte att jag trampat någon på tårna för det är inte min avsikt! Tvärtom, utan dessa kommentarer hade jag nog aldrig ens kommit på tanken att jag ska tävla lydnad! Så tack än en gång.

För bra för att vara sant?

Dom som känner mig vet att jag är väldigt självkritisk. Och så här dagen efter Freds och min livs andra tävling någonsin så kan jag ju inte låta bli att vara det nu heller ;-). Ska också berätta för de som inte vet, vår första tävling avverkade vi 13/2. Det var två veckor efter att Fred blev allvarligt sjuk för andra gången och jag var fortfarande kass i magen efter magsjukan som jag åkte på några dagar innan tävlingen. Men jag tänkte att jag måste bara "få det gjort", få känna på hur det känns att tävla. Det slutade med 154,5 poäng och hade vi inte nollat läggandet så hade vi haft ett förstapris redan då. Men nu så här i efterhand är jag glad att det blev som det blev. Jag insåg att jag måste förbereda mig bättre på att det är just tävling, att inte vara rädd för att ta till ett litet dk (i läggandet tex) OM det behövs. Därför kände jag mig så väl förberedd som jag bara kunde bli inför gårdagens "riktiga" debut.

Vi samlades i klubbstugan kl 14.30 för information och lottdragning. Vi skulle varit 20 startande men det blev bara 14. Jag fick startnummer 8. Sedan sa TL "ni får gärna klappa om era hundar efter varje moment men hetsa inte upp dem för mycket". Hm... tänkte jag snabbt men bestämde mig för att göra som jag har tränat. Fick genast förutfattade meningar kring domaren, en äldre man med hörapparat i båda öronen. Det skulle dock visa sig att det var en väldigt snäll domare, inte bara mot mig utan mot allesammans, så det blev ju rättvist ändå ;-). Så till momenten:

Platsliggande - 10 p
Vi hamnade på en kant vilket ju alltid är bra (tur ska man ha ibland), och det var 7 hundar per grupp. Det blev en perfekt platsliggning för Fred - när tiden var ute var det bara 3 hundar som låg kvar. En hade satt sig upp, en gick och nosade bakom de andra hundarna (ägaren fick hämta den) och 2 st kröp sakta men säkert fram mot sina ägare. Kunde alltså inte bli bättre för oss eftersom Fred verkar tro att det är jag som riggar alla störningar! (En liten parentes, när momentet var slut så sa domaren "Det här hör ju inte till tävlingen men ett litet tips är att när ni säger ligg så säg det med lite pondus LIGG", så det ekade i hela ridhuset. Ok, tänkte jag, det här bådar ju gott för min icke militäriska stämma. Men han skulle väl bara vara snäll, första gruppen fick göra om platsen så det var måååånga nollor i båda grupperna.)

Tandvisning - 10 p

Linförighet - 8p
MYCKET snällt av domaren! Nosar och vp står det i protokollet men det var inte hela sanningen. Tittade på filmen och såg att jag gjorde precis allt som jag inte ska göra - gick låååångsamt, tittade ner på Fred, märkliga svängar mm. Så här var domaren riktigt snäll.

Läggande - 10 p
SNÄLLT av domaren. Han la sig visserligen "pang" men det var inte det snyggaste. När jag skulle sätta honom upp så jag "Sitt" med en ljus och pipig stämma som inte ens jag själv kände igen. Så jag fick ta till ett litet dk vilket domaren tydligen inte såg (så vi hade väl tur även här).

Inkallning - 10 p
KANONFINT, så jag godkänner poängen.

Ställande - 10 p
KANONFINT, godkänner även dessa poäng.

Apportering - 10 p
KANONFINT, godkänt poäng.

Hopp över hinder - 10 p
KANONFINT, ja även här godkänner jag poängen.

Helhetsintryck - 9 p
Kan jag ju inte yttra mig om.

Så, visst, även om domaren varit hårdare så hade vi ju faktiskt klarat ett första pris i alla fall. Men det jag är mest stolt över är att jag från det att jag förberedde oss inför platsen fram till vi var färdiga med alla momenten och Fred fick sin externbelöning så höll jag mig i min bubbla! Det var bara Fred och jag där. Jag hade ingen aning om några poäng alls (och jag hade sagt till Bertil att han inte fick berätta någonting). Jag vet att jag blev lite nervös under linförigheten men då började jag le. Det är ju faktiskt svårt att tänka negativa tankar när man går omkring med ett fånigt leende på läpparna hela tiden. En annan sak som filmen också bekräftade är att mina sociala belöningar funkar till 100%! Svansen går hela tiden och han tar tacksamt emot mina klappar och smekningar.

Och till slut var tävlingen över. Vi samlades igen i klubbstugan för prisutdelning. Så började de nerifrån "på plats nr 14 med xx poäng....." och under den första stunden så tänkte jag bara att "Gud, säg inte mitt namn nu bara....". Inte förrän de sa "Och på fjärde plats (tror jag att det var) med xx poäng..." så slappnade jag av för då kom det första första priset på över 160 poäng. Sen tredje plats, andra plats och då fick jag panik! Jag tittade på Bertil som blinkade åt mig och jag tänkte bara "Herre gud, dom har slarvat bort mitt papper! Oh vad pinsamt, då måste jag ju säga till dom att dom glömt bort mig och så får de göra om allting!" Ja, och sen första plats och då betedde jag mig som en barnunge istället när dom ropade upp oss - lika pinsamt det. Jag ropade "Yes", gick fram och tog i hand och tackade och sen "slängde" jag mig om halsen på domaren och tackade honom och så började jag nästan gråta och skakade i hela kroppen.

Ja, så gick det till, vår allra första "riktiga" tävling. Det var en toppenstämning hela dagen och de allra flesta var jätte trevliga. En riktigt rolig erfarenhet det här att tävla. Och nu väntar tvåan!

Strukturerad träning inför tävling?

Efter gårdagens härliga tävlingsresultat så vill jag titta tillbaka på hur jag lagt upp träningen den senaste veckan, om det kan vara en anledning till att det gick så bra igår. Eftersom vi inte tränat på Lk1-momenten den sista tiden så började vi med att stämma av dem. 

Philippa och jag träffades i Falkenberg på tisdagen och då gick vi igenom varje moment från början till slut, dvs linförighet - hopp och Philippa kommenderade. Belönade med godis (läs mat) i en skål "utanför plan" efter varje moment. Alla moment kändes toppen med ett undantag, läggande under gång. Visserligen ingen katastrof men han la sig alldeles för söligt. Jag har dessutom upplevt att ingångarna på plan inte alls varit bra så därför försökte jag fokusera speciellt på det vid varje moment och det kändes bättre och bättre. Vi gjorde en platsliggning med alla våra två hundar där jag belönade i skål hos mig vilket funkade super bra. Som avslutning tog vi rutan från 10 m (en av Freds favoriter och därmed en form av belöning också ;-)) och det var ett klockrent ställande på "Stå".

Onsdag blev det fokus på läggande under gång. Kriteriet var naturligtvis ett "pangligg" och belöning med kamp. När det blev ett för långsamt läggande så bröt jag en stund vilket resulterade i att samtliga efterföljande lägganden var jätte fina, precis som jag vill ha dem. Naturligtvis tränade vi annat också men de momenten ligger utanför ettan så det går jag inte in på nu.

Torsdag träffades Sandra och jag i Varberg. Jag hade grubblat hit och dit hur jag skulle göra den här gången vad gäller baklängeskedjning. Sedan december 2010 har jag baklängeskedjat inkallning, ställande, apport och hopp vid tre tillfällen. Jag kände att de sitter så väl hos Fred, dvs när vi kommer till inkallningen så är det helt uppenbart att han har en jätte förväntan på ställandet för att sedan få apportera och till slut hoppet för DÅ kommer jackpot belöningen. Så jag bestämde mig för att baklängeskedja linförighet, läggande och inkallning. Sandra kommenderade och som vanligt externbelöning utanför plan. Jag la även stort fokus på ingångarna på plan även denna dag. Resultatet blev fantastiskt bra! Och läggandet var ett riktigt pang! Bestämde mig också för att göra ett tävlingsmässigt hopp med externbelöning bara som en "påminnelse" om att vi alltid avslutar med ett hopp. Kom också på att vi aldrig övat tandvisning på bord (eftersom han är så pass liten så kanske domaren vill använda bord) så det gjorde vi utan några problem. 

Fredag bar det av till Orust. Vi skulle passa på att besöka våra vänner och övernatta hos dom fredag till söndag. Innan vi åkte hem till våra vänner så åkte vi ut till Orust Bk. Jag ville "sondera terrängen" och förbereda mig lite inför lördagen. Jag planerade var jag skulle rasta Fred, var vi skulle förbereda oss inför platsliggningen och var jag skulle placera externbelöningen. Ridhuset var låst så vi kunde inte se oss omkring där som jag hoppats, men det hade inte så stor betydelse. Sedan gick jag en runda med Fred runt området så han både fick nosa av sig och leka med matte. "Imorgon ska vi åka tillbaka hit och ha en jätte härlig  träningsdag" sa jag till Fred (inte för att han förstod något men det kändes bra).