För några veckor sedan upptäckte jag att jag på något sätt tappat allt det roliga i träningen! All träning har varit så tävlingsfokuserad och till slut tyckte jag bara att allt blev så strikt och torrt och urtrist. Visserligen har mitt huvudfokus legat på att få till gruppmomenten med fokus på platsliggningen i första hand och DET har jag varit jätte noga med, dvs att Fred ska uppleva att ligga plats med hakan i backen ska vara det roligaste han vet! Och där måste jag ändå säga att vi gjort superfina framsteg. Vi går sakta framåt, ökar svårigheterna gradvis och nu känner jag mig snart redo för tävlingsstart igen.
Men för övrigt har jag känt att jag bara tragglar och nöter tvåans moment och det händer ändå ingenting. Jag tror dock inte att Fred upplevt det lika tråkigt som jag men den där glöden, suget i blicken som han har när han är riktigt taggad har jag dock saknat ibland. Han gör det han ska men ändå inte fullt ut. Svårt att förklara.
Jag har visserligen börjat träna in moment ur trean och eliten ex fjärren, vittringen, dirigeringen, hoppapport, metallen osv och det är mycket roligare!
Så jag började fundera på vad som gått snett och hur jag ska få tillbaka det roliga i träningen igen. Jag kom fram till att det roligaste jag vet (och även Fred) är:
Bjuda på frivilliga beteenden
Shaping - att forma fram nya beteenden
Tricks (med inspiration från Freestyle)
Kedja - riktigt kul med en häftig externbelöning!
Hur har jag bara kunnat "glömma" detta? Så den sista tiden har vi, förutom fortsatt fokus på platsliggningen naturligtvis, tränat slalom, tunneln, några nya tricks. Sedan hittade jag något helt nytt och okänt för mig "Heelwork to music". Det verkar skitkul och jag har upptäckt att det går alldeles utmärkt att köra parallellt med lydnaden.
Sen sätter jag ihop olika kedjor och blandar friskt. En kedja kan vara: slalom, rutan, tunneln, fjärren eller: fritt följ, inkallning med ställande, buga, hoppapport, uppsittet i fjärren, osv. Och nu känns det hur kul som helst igen! Ytterligare en sak som jag tror är viktig för oss är att inte stå och nöta samma sak dag ut och dag in! Så en tumregel jag försöker hålla på är att inte köra samma moment 2 dagar i rad. Faktum är att jag upplever att momenten faktiskt blir bättre bara av det.
Så igår skulle Philippa och jag träna. Jag var taggad till tusen och Fred likaså (gav ifrån sig ett skall!). Jag hade tänkt kedja ett kort fritt följ, rutan (med band som vi inte använt på länge), hoppapport och tvåans fjärr. Det blir ju inte alltid som man tänkt sig men roligt hade vi i alla fall och gladast blev nog Fred. Precisionen/min timing i momenten är inte perfekt, det vet jag ;-). Sedan måste vi jobba mer med transporterna mellan momenten ser jag. Och jag måste "tona" ner mig en hel del :-).
P.S. Han tolkade nog mitt pladask som varsågod! D.S.
Ja, det är klart att det var, poängmässigt räknat. Men så här i efterhand så måste jag ge Fred en eloge. Att han höll ihop genom hela programmet, trots att jag bara kedjat en enda gång sedan i mars är ett under (och då menar jag att jag inte ens satt ihop någonting överhuvudtaget mer än en enda gång!). Och trots att jag visste att vissa moment inte var färdiga och att han ändå gick ut och gjorde sitt bästa utifrån förutsättningarna! Duktig kille! Men fy på dig matte!
Så började jag ju naturligtvis allting fel med vår externbelöning. Inför träning (och tävlingen på Orust) så plockar jag fram vår ryggsäck, hans filt och hans skål med "godis" och placerar på lämpligt ställe. Sedan är det "vår" plats som vi utgår ifrån. Vad gjorde jag innan tävlingen? Tog inte fram varken ryggsäck eller filt och placerade hans godisskål i bilen. Bra början matte!
Platsliggning - Jag har övat MASSOR på att han ska fokusera på att ligga med hakan i backen. Att jag springer runt honom, över honom, lägger mig jämte honom, står bakom honom i ett par minuter mm har funkat jätte fint. Men inte nog med att jag inte övat plats vare sig med okända hundar eller på okänd plats på LÄNGE så har jag helt glömt bort att jag ska gömma mig i 3 minuter! Stått gömd någon minut med känd hund på känd plats. Stackars Fred. Kom på detta i torsdags och när det gäller platsen så finns det ingen "quick fix". Så han hade absolut ingen koll på vad det var som gällde under tävling. Nollan var ett faktum och jag skulle naturligtvis ha avstått den, för hans skull.
FF - Jätte fin kontakt i stort sett hela tiden. Men åter igen, matte har inte "torrgått" tillräckligt mycket och vi har inte övat svängar ordentligt. Vi fick en 9:a - utifrån elitmässiga mått mätt så var det alldeles för snällt men utifrån 2:an, ja kanske.
Läggande - Att jag lärt in fel teknik i läggandet är ju mitt fel helt och hållet. Men det var väldigt fint utifrån framföring, direkt på mitt kommande, men något långsamt.
Inkallning med ställande - Se tidigare blogginlägg. Absolut ett ofärdigt moment och det visste jag. Dessutom var han långsammare (dvs farten) än vanligt.
Rutan - Se tidigare blogginlägg. Har man inte tränat utan markeringar så har man inte! Visserligen var det sprayat men det var knappt att jag såg det och det blev ju inte lättare för Fred med tanke på att hans synfält är längre ner. Sedan har jag inte överhuvudtaget tränat på att dirigera om honom så även här var nollan ett faktum.
Apportering - Som sagt vår akilleshäl och jag hade inga förväntningar här. Det enda jag kände mig trygg med innan tävlingen var att vi säkrat upp att han inte skulle tjuva (vilket vi övertränat så jag fick kommendera två gånger), farten ut och gripandet. Men vad gäller gripandet så har jag ju naturligtvis glömt att träna med apportbockar som luktar annan hund!
Hopp - Jobbat mycket med att han inte ska tjuva, åter igen fick jag säga kommandot två gånger. Han hoppade fint, satte sig på mitt kommando men på återhoppet tvekade han. Varför? Jo därför att matte hade ställt sig så nära, ett avstånd vi inte övat återhoppet på så det såg ut som om han tänkte "Varför står du där? Var hade du tänkt dig att jag ska få plats?".
Fjärren - Kände mig sååå trygg med detta moment, super fina skiften. Visserligen har han missat första uppsittet på träning ibland men då har jag också sagt "Sitt" med min pipiga röst. OCH, vad händer? Han sätter sig inte på första uppsittet (piprösten). Sedan tyckte jag att nästa uppsitt och läggande var lite långsamma (jämfört med vad han uppvisat på träning).
Sedan är det en massa andra saker som blir tokiga i momenten (men det ser ni själva i filmen).
Så när en klok kvinna säger till mig nästan direkt efter tävlingen "Bra jobbat Anne! Det här behövde du!" så ville jag inte alls hålla med. Men faktum är att det är PRECIS vad jag behövde. Ska vi lyckas så måste jag också våga misslyckas. Och jag är så glad nu att jag faktiskt vågade tävla, trots att min känsla ända fram till starten inte var särskilt positiv. Och en sak är säker, jag lovar min Fred att jag ska aldrig mer utsätta honom för detta. Nästa tävling så ska platsen vara helt trygg, vår ritual kring externbelöning på plats och matte ska gå in i vår bubbla och bara fokusera på sin uppgift (och inte prata med alla hon känner i stället för att umgås o peppa Fred). För Fred gör uppenbarligen det han ska utifrån de förutsättningar han får. Möjligtvis kan jag tänka mig att starta innan platsen är färdig men ENBART ta de moment som jag vet funkar på träning, bara för att testa mig själv och oss själva i en tävlingsmässig miljö.
Så håll till godo med en film från vår första flipp-flopp :-), the uncut version!
