Vart tog det roliga vägen?

För några veckor sedan upptäckte jag att jag på något sätt tappat allt det roliga i träningen! All träning har varit så tävlingsfokuserad och till slut tyckte jag bara att allt blev så strikt och torrt och urtrist. Visserligen har mitt huvudfokus legat på att få till gruppmomenten med fokus på platsliggningen i första hand och DET har jag varit jätte noga med, dvs att Fred ska uppleva att ligga plats med hakan i backen ska vara det roligaste han vet! Och där måste jag ändå säga att vi gjort superfina framsteg. Vi går sakta framåt, ökar svårigheterna gradvis och nu känner jag mig snart redo för tävlingsstart igen.

Men för övrigt har jag känt att jag bara tragglar och nöter tvåans moment och det händer ändå ingenting. Jag tror dock inte att Fred upplevt det lika tråkigt som jag men den där glöden, suget i blicken som han har när han är riktigt taggad har jag dock saknat ibland. Han gör det han ska men ändå inte fullt ut. Svårt att förklara.
Jag har visserligen börjat träna in moment ur trean och eliten ex fjärren, vittringen, dirigeringen, hoppapport, metallen osv och det är mycket roligare!

Så jag började fundera på vad som gått snett och hur jag ska få tillbaka det roliga i träningen igen. Jag kom fram till att det roligaste jag vet (och även Fred) är:

• Bjuda på frivilliga beteenden
• Shaping - att forma fram nya beteenden
• Tricks (med inspiration från Freestyle)
• Kedja - riktigt kul med en häftig externbelöning!

Hur har jag bara kunnat "glömma" detta? Så den sista tiden har vi, förutom fortsatt fokus på platsliggningen naturligtvis, tränat slalom, tunneln, några nya tricks. Sedan hittade jag något helt nytt och okänt för mig "Heelwork to music". Det verkar skitkul och jag har upptäckt att det går alldeles utmärkt att köra parallellt med lydnaden.

Sen sätter jag ihop olika kedjor och blandar friskt. En kedja kan vara: slalom, rutan, tunneln, fjärren eller: fritt följ, inkallning med ställande, buga, hoppapport, uppsittet i fjärren, osv. Och nu känns det hur kul som helst igen! Ytterligare en sak som jag tror är viktig för oss är att inte stå och nöta samma sak dag ut och dag in! Så en tumregel jag försöker hålla på är att inte köra samma moment 2 dagar i rad. Faktum är att jag upplever att momenten faktiskt blir bättre bara av det.

Så igår skulle Philippa och jag träna. Jag var taggad till tusen och Fred likaså (gav ifrån sig ett skall!). Jag hade tänkt kedja ett kort fritt följ, rutan (med band som vi inte använt på länge), hoppapport och tvåans fjärr. Det blir ju inte alltid som man tänkt sig men roligt hade vi i alla fall och gladast blev nog Fred. Precisionen/min timing i momenten är inte perfekt, det vet jag ;-). Sedan måste vi jobba mer med transporterna mellan momenten ser jag. Och jag måste "tona" ner mig en hel del :-).

P.S. Han tolkade nog mitt pladask som varsågod! D.S.

Dags att checka av var vi står

Nu börjar ju debuten för Lk2 närma sig! I måndags tränade vi för Jenny Wibäck och bestämde oss för att kolla av om momenten är "tillräckligt" pålitliga (enligt mina höga krav).

Fritt följ - Har jobbat extremt mycket med detta moment. Nu fick vi bekräftat att det gett resultat. Ett stort problem har varit att jag själv inte kunnat gå ordentligt! Gick riktigt bra med kommendering och svängarna börjar bli riktigt snygga. Bara fortsätta nöta och nöta

Läggande - Har vi inte kört på ett bra tag nu. Bad Jenny låta oss gå minst 15 m innan kommendering, ville kolla så Fred inte tjuvar. Funkade jätte bra och ett snyggt läggande.

Inkallning med ställande - Definitivt inte ett färdigt moment och egentligen ingenting jag ville visa Jenny nu ;-). Jag har brottats med om jag ska använda handtecken eller kommando, och sedan vilket kommando ska jag i så fall ha? Jag har dessutom jobbat med för korta avstånd vilket naturligtvis bara gör det svårare för Fred när jag helt plötsligt ökar avståndet. Så vi provade oss fram och testade lite olika alternativ och till slut blev det förvånansvärt bra ställande. Så det är bara att jobba vidare.

Rutan - Det här är Freds favoritmoment. Men oj vad dåligt jag tränat! Jag har bara kört med band eller annan markering så nu när vi körde med enbart koner så visste han inte riktigt vart han skulle ta vägen. Och hör och häpna, min lille Fred gav ifrån sig ett skall på väg ut i ren frustration! Jag är dock inte särskilt orolig för just detta momentet ändå, får bara lära honom förstå att det inte alltid är markerat. För övrigt så funkar det nu på 25 m, fin fart och en fin förväntan på kommandot "Stå".

Apport - Vår absolut största akilleshäl som vi kommer att få lägga ner mycket tid på. Farten ut och gripandet är fint men vi har kämpat länge och med olika varianter för att få till bra fart in, hela vägen in i utgångsposition. Dessutom kom jag på att jag har överhuvudtaget inte alls övat på att han ska sitta kvar när jag slänger apporten så det blir hårdträning på det.

Hopp - Har jobbat mycket med att få "ut" honom med en förväntan på "Sitt" (samma fina förväntan som på "Stå"). Mitt all träning så har jag slarvat bort targeten för "Stå" och vid några tillfällen använt targeten för "Sitt" när jag tränat rutan vilket gjorde att vi tappade hans fina stadga i "Stå" under en tid. Därför har jag bestämt mig för att inte lägga en massa tid på att han ska ut flera meter, det är ju inget moment som återkommer i de andra klasserna ändå. Momentet är ändå helt ok idag.

Fjärren - Jätte snyggt.


Så, känner jag mig tillräckligt trygg för att våga starta tvåan inom det närmaste? Jag har ju haft som mål att på träning ha så nära 10-mässiga moment som möjligt, för att det ska finnas marginal att ta av om det inträffar något på tävling, och det har vi ju inte så..... Igår fick jag hjälp med en liten tävlingsträning med Sandra och Flow där vi baklängeskedjade de fyra sista momenten och det gick...... Återkommer om det ;-)

Rätt känsla kopplad till uppgiften?

Efter torsdagens föredrag med Kenth Svartberg, som arrangerades av bl a VoV Pedagogik, så har hjärnan gått på högvarv. Först och främst vill jag säga att får ni möjlighet att gå på föredrag med denne man så GÖR det! Vilken upplevelse. Han bjöd på sig själv, talade i "bilder" (vilket är optimalt för mig) och dessutom satte han ord på hur hunden skulle kunna tänka i olika situationer (rent principiellt!). Han hade så mycket bra att säga men jag har valt de delar som påverkade mig på plats och som jag jobbat vidare med redan dagen efter.

Han talade om att det krävs fem framgångsfaktorer för ett lyckat resultat:

1. Utveckla och utgå från hundens personlighet.
2. Skapa en bra relation.
3. Inlärning av färdigheter - en vältränad hund.
4. Få färdigheterna att fungera i rätt situationer.
5. Använd dig av och utveckla din mentala styrka.

Han gick igenom "Delar i hundens personlighet som kan påverka" vilket fick mig att fundera på: Vad är det som gör att jag "klickar" med Fred men inte med Axel? Sedan nämnde han "Specifika egenskaper för varje gren/arbetsområde". Sammanfattningsvis blir det så här med mina två killar:

Axel:

• Viss oro/otrygghet - främst när han inte vet/förstår vad han ska göra.
• Samarbetsvilja - när han vill.
• Koncentration - ja, men en kortare stund.
• Intelligens - hur mäter man den? Beror på vilket sätt man menar.
• Intresse - om det är något han känner igen.
• Intresse för belöningar - fått jobba extremt mycket med kampen;- tar bara den belöning han vill ha.

Axel är:

• Följsam - "på sitt sätt" 
• Springvillig - om det är något han vill ha, "egenbelöning", osv
• Intensiv i reaktionerna - njae
• Lätt för stadga - bara om han känner sig trygg
• Motorisk talang - njae
• Lätt att förstå ord - ?
• Variation eller förutsägbarhet - Funkar BARA om han vet vad som förväntas av honom, gillar inte överraskningar

Och så har vi Fred: (tänkte först göra samma upplägg som med Axel men det blir en sammanfattning)

Fred är trygg i princip i alla lägen. Han har en enorm samarbetsvilja och förmåga till att hålla koncentrationen. Han har uppvisat en superfin uthållighet (ex genom kedjning och lydnadsprogram). Intelligens - ja, vissa tränare kallar honom för lilla professorn!. Han har i regel alltid intresse för uppgiften (men visst har vi fått jobba med att komma över den tråkiga fasen i ex platsligg), och definitivt för belöningen (som jag naturligtvis testat mig fram till). Han är följsam, springvillig, intensiv i reaktionerna, har lätt för stadga, motorisk talang, lätt att förstå ord (denna är klurig tycker jag men säger "oftast"), han vill helst ha variation så mycket som möjligt - dvs jag måste vara kreativ när det gäller störningar/belöningar mm.

Jag älskar Axel över allt annat och vi gör hela tiden stora framsteg men det tar tid. Så därför får Fred förbli min tävlingshund (så länge)!

Så det är viktigt att vi "inventerar" våra hundars styrkor/svagheter men framför allt faktiskt jobbar med det som de har svårt för (i stället för att stå och traggla det de redan kan/är bra på!).

"Hur upplever hunden träningen?" var också en fråga. Det är viktigt att hitta en belöning som är riktigt eftersträvansvärd för hunden att jobba för. Det måste finnas viss skillnad i upplevelsen. "Det är inte bollen i sig som är belöningen, det är upplevelsen" menade han.

Förutom de klassiska belöningsformerna - sociala, ätbara, föremål/lek, så ska vi också hitta de som han kallade för "Life rewards" ex att få gräva, bada, jaga fåglar, springa, nosa på kissfläckar osv men framför allt att vi ser det som en möjlighet att göra det tillsammans med våra hundar! Han menade också på att arbetsuppgifterna (momenten) är potentiella positiva upplevelser. Och hur får vi fram det? Jo, genom att skapa rutiner (ritualer) inför de olika momenten. Syftet är att få hunden att tänka rätt tankar, hitta rätt känsla och fokus inför uppgiften.

Vad gäller rutiner (ritualer) så har jag hört det förut och själv nyttjat det i vissa moment (ex ett lätt tryck på bröstet så han ska veta att det är läggande under gång som gäller). Men nu förstod jag att det ju faktiskt handlar om att hjälpa honom att plocka fram rätt känsla inför uppgiften också!

Jag har analyserat mig själv sedan föredraget och kommit fram till att jag har vissa (omedvetna) rutiner inför momenten som påverkar honom. Vad gäller ex "Rutan" så har jag trott att mitt tag i halsbandet och ett "Jaaa" har varit signalen för att han ska springa fort som attan och ha förväntan på "Stå". Visserligen funkar det fint - han springer rakt in och ställer sig (ibland av sig självt men alltid på "Stå") - men om jag lägger till min omedvetna signal (som ser ut som att jag tar fram klickern ur fickan på ärmen), sedan halsbandet och så "Jaaa" så springer han ännu snabbare och vänder inte upp förrän han verkligen får "Stå" (dvs han har förväntan på boll)! Hänger ni med?? Så hur tror ni jag kommer att jobba fram över?

MEN, sen har jag lite funderingar.... En rutin/ritual är ju en sak (ex lätt tryck på bröstet innan läggande under gång, peta på nosen innan sitt i grupp, "peka" i backen innan platsligg (för att få hakan i backen) mfl, mfl), men är de verkligen kopplade till en viss känsla?? Jag upplever det som att de är just vad de är, en rutin för att han ska veta vad som väntar. Men att hitta en rutin/ritual för att få fram rätt känsla är något helt annat (ex mitt exempel på Rutan). Kenth hade själv en fin film på hur Niina använde sig av "Buu" -handtecken inför inkallningen (som han förklarade var det kom ifrån). Hmmm mer analys och gärna en kommentar från dig!!