Hur mycket påverkas jag av "dina" kommentarer?

Jag vill tacka för samtliga nedanstående kommentarer! Naturligtvis är det fler utsagor som jag "påverkats" av  men nu när jag var ute på skogspromenad med hundarna så har jag gått och funderat på hur jag egentligen vill lägga upp min tävlingsplan samt träning för 2011 med Fred, och följande kommentarer har bidragit till mitt beslut. Jag har inte angett var kommentarerna kommer ifrån men ni känner säkert igen er! Och för guds skull, tolka inte kommentarerna negativt! De är oftast tagna ur ett sammanhang som inte har någon som helst negativ klang, utan tvärtom, bara människors högst personliga åsikter.

"Har du satt upp dig på någon tävling ännu?" Jag svarade nej, inte än. Jag känner mig inte riktigt redo, behöver finslipa en del. "Ja, antingen fortsätter du att finslipa moment och blir världsmästare på det eller så ger du dig ut och tävlar!"
Denna kommentar, som jag fick förra sommaren, var den som fick mig att inse att jag faktiskt vill tävla! Vägen har varit lång fram tills idag, av många anledningar, men ni som sett mig träna i tävlingsmässiga miljöer vet vad jag menar - att bli kommenderad t ex, hur lätt är det?!

"Vem som helst kan ju fixa ett första pris i Lk1 så det betyder ju ingenting. Det är ju först när man tagit en LP1 som man visat att man kan."
Den här har jag hört några gånger och det må så vara och visst ligger det någonting i det. Men jag håller inte helt med ;-). Sedan finns det så klart många andra anledningar till varför man vill satsa på ex en LP1!

"Jag blir ju aldrig färdig med den här klassen! Antingen nollar vi på det momentet eller det momentet eller det momentet."
Sa hon med ett stort leende på läpparna och är lika go o glad för det! O visst kan det ju vara så här, och det händer naturligtvis saker som vi inte kan påverka i en tävlingssituation. Men personligen vill jag träna med sikte på 10:or (så långt det går) vilket förhoppningsvis ger oss utrymme för en viss felmarginal om det blir ex ett missförstånd mellan mig och Fred, eller om något oförutsett inträffar.

"Antingen gör ni det svårt på träning och lätt på tävling eller tvärtom. Det bestämmer ni själva."
Naturligtvis är ju valet enkelt! Ju mer jag utmanar mig själv på träning desto "enklare" borde det ju bli på tävling. Kommentaren ligger som ett mantra i bakhuvudet! Jag försöker hela tiden hitta nya och svårare störningar bl a.

Och slutligen ett citat ur Niina Svartbergs bok "Lyckas på tävling":
"Det är inte viktigt vad domaren, tävlingsledaren, de andra tävlande eller publiken tänker om mig, min hund eller vår prestation! Det viktiga är vad min hund tycker om mig - att jag kan vara den bästa föraren åt honom!"
För visst är det väl så?! Så att träna mig att gå in i "min bubbla" och fokusera BARA på Fred har varit lika viktigt i träningen som själva momentträningen. Och jag är ganska övertygad om att det är "bubblan" som gjorde att jag inte var speciellt nervös under tävlingen i lördags!

Så med detta i bakhuvudet har jag beslutat mig för att stå fast vid min plan dvs att vara klar med ettan och tvåan innan sommaren, klar med trean senast till hösten och färdig att starta eliten innan årsskiftet. Och i eliten kommer vi att "harva" på med SM som mål. Jag har gjort en plan för vilka tävlingar vi ska delta i så nu är det bara att anmäla sig! Men mycket hänger naturligtvis på att min älskade Fred får hålla sig frisk vilket för övrigt också är en anledning till att jag väljer att inte vara ute på tävling varje helg. Vi vet ju fortfarande inte varför han blir sjuk, så han behöver ha regelbundna perioder med vila. Sedan vill jag ju ha tid för min man, mina barn och barnbarn också :-)!

Hoppas inte att jag trampat någon på tårna för det är inte min avsikt! Tvärtom, utan dessa kommentarer hade jag nog aldrig ens kommit på tanken att jag ska tävla lydnad! Så tack än en gång.

För bra för att vara sant?

Dom som känner mig vet att jag är väldigt självkritisk. Och så här dagen efter Freds och min livs andra tävling någonsin så kan jag ju inte låta bli att vara det nu heller ;-). Ska också berätta för de som inte vet, vår första tävling avverkade vi 13/2. Det var två veckor efter att Fred blev allvarligt sjuk för andra gången och jag var fortfarande kass i magen efter magsjukan som jag åkte på några dagar innan tävlingen. Men jag tänkte att jag måste bara "få det gjort", få känna på hur det känns att tävla. Det slutade med 154,5 poäng och hade vi inte nollat läggandet så hade vi haft ett förstapris redan då. Men nu så här i efterhand är jag glad att det blev som det blev. Jag insåg att jag måste förbereda mig bättre på att det är just tävling, att inte vara rädd för att ta till ett litet dk (i läggandet tex) OM det behövs. Därför kände jag mig så väl förberedd som jag bara kunde bli inför gårdagens "riktiga" debut.

Vi samlades i klubbstugan kl 14.30 för information och lottdragning. Vi skulle varit 20 startande men det blev bara 14. Jag fick startnummer 8. Sedan sa TL "ni får gärna klappa om era hundar efter varje moment men hetsa inte upp dem för mycket". Hm... tänkte jag snabbt men bestämde mig för att göra som jag har tränat. Fick genast förutfattade meningar kring domaren, en äldre man med hörapparat i båda öronen. Det skulle dock visa sig att det var en väldigt snäll domare, inte bara mot mig utan mot allesammans, så det blev ju rättvist ändå ;-). Så till momenten:

Platsliggande - 10 p
Vi hamnade på en kant vilket ju alltid är bra (tur ska man ha ibland), och det var 7 hundar per grupp. Det blev en perfekt platsliggning för Fred - när tiden var ute var det bara 3 hundar som låg kvar. En hade satt sig upp, en gick och nosade bakom de andra hundarna (ägaren fick hämta den) och 2 st kröp sakta men säkert fram mot sina ägare. Kunde alltså inte bli bättre för oss eftersom Fred verkar tro att det är jag som riggar alla störningar! (En liten parentes, när momentet var slut så sa domaren "Det här hör ju inte till tävlingen men ett litet tips är att när ni säger ligg så säg det med lite pondus LIGG", så det ekade i hela ridhuset. Ok, tänkte jag, det här bådar ju gott för min icke militäriska stämma. Men han skulle väl bara vara snäll, första gruppen fick göra om platsen så det var måååånga nollor i båda grupperna.)

Tandvisning - 10 p

Linförighet - 8p
MYCKET snällt av domaren! Nosar och vp står det i protokollet men det var inte hela sanningen. Tittade på filmen och såg att jag gjorde precis allt som jag inte ska göra - gick låååångsamt, tittade ner på Fred, märkliga svängar mm. Så här var domaren riktigt snäll.

Läggande - 10 p
SNÄLLT av domaren. Han la sig visserligen "pang" men det var inte det snyggaste. När jag skulle sätta honom upp så jag "Sitt" med en ljus och pipig stämma som inte ens jag själv kände igen. Så jag fick ta till ett litet dk vilket domaren tydligen inte såg (så vi hade väl tur även här).

Inkallning - 10 p
KANONFINT, så jag godkänner poängen.

Ställande - 10 p
KANONFINT, godkänner även dessa poäng.

Apportering - 10 p
KANONFINT, godkänt poäng.

Hopp över hinder - 10 p
KANONFINT, ja även här godkänner jag poängen.

Helhetsintryck - 9 p
Kan jag ju inte yttra mig om.

Så, visst, även om domaren varit hårdare så hade vi ju faktiskt klarat ett första pris i alla fall. Men det jag är mest stolt över är att jag från det att jag förberedde oss inför platsen fram till vi var färdiga med alla momenten och Fred fick sin externbelöning så höll jag mig i min bubbla! Det var bara Fred och jag där. Jag hade ingen aning om några poäng alls (och jag hade sagt till Bertil att han inte fick berätta någonting). Jag vet att jag blev lite nervös under linförigheten men då började jag le. Det är ju faktiskt svårt att tänka negativa tankar när man går omkring med ett fånigt leende på läpparna hela tiden. En annan sak som filmen också bekräftade är att mina sociala belöningar funkar till 100%! Svansen går hela tiden och han tar tacksamt emot mina klappar och smekningar.

Och till slut var tävlingen över. Vi samlades igen i klubbstugan för prisutdelning. Så började de nerifrån "på plats nr 14 med xx poäng....." och under den första stunden så tänkte jag bara att "Gud, säg inte mitt namn nu bara....". Inte förrän de sa "Och på fjärde plats (tror jag att det var) med xx poäng..." så slappnade jag av för då kom det första första priset på över 160 poäng. Sen tredje plats, andra plats och då fick jag panik! Jag tittade på Bertil som blinkade åt mig och jag tänkte bara "Herre gud, dom har slarvat bort mitt papper! Oh vad pinsamt, då måste jag ju säga till dom att dom glömt bort mig och så får de göra om allting!" Ja, och sen första plats och då betedde jag mig som en barnunge istället när dom ropade upp oss - lika pinsamt det. Jag ropade "Yes", gick fram och tog i hand och tackade och sen "slängde" jag mig om halsen på domaren och tackade honom och så började jag nästan gråta och skakade i hela kroppen.

Ja, så gick det till, vår allra första "riktiga" tävling. Det var en toppenstämning hela dagen och de allra flesta var jätte trevliga. En riktigt rolig erfarenhet det här att tävla. Och nu väntar tvåan!

Strukturerad träning inför tävling?

Efter gårdagens härliga tävlingsresultat så vill jag titta tillbaka på hur jag lagt upp träningen den senaste veckan, om det kan vara en anledning till att det gick så bra igår. Eftersom vi inte tränat på Lk1-momenten den sista tiden så började vi med att stämma av dem. 

Philippa och jag träffades i Falkenberg på tisdagen och då gick vi igenom varje moment från början till slut, dvs linförighet - hopp och Philippa kommenderade. Belönade med godis (läs mat) i en skål "utanför plan" efter varje moment. Alla moment kändes toppen med ett undantag, läggande under gång. Visserligen ingen katastrof men han la sig alldeles för söligt. Jag har dessutom upplevt att ingångarna på plan inte alls varit bra så därför försökte jag fokusera speciellt på det vid varje moment och det kändes bättre och bättre. Vi gjorde en platsliggning med alla våra två hundar där jag belönade i skål hos mig vilket funkade super bra. Som avslutning tog vi rutan från 10 m (en av Freds favoriter och därmed en form av belöning också ;-)) och det var ett klockrent ställande på "Stå".

Onsdag blev det fokus på läggande under gång. Kriteriet var naturligtvis ett "pangligg" och belöning med kamp. När det blev ett för långsamt läggande så bröt jag en stund vilket resulterade i att samtliga efterföljande lägganden var jätte fina, precis som jag vill ha dem. Naturligtvis tränade vi annat också men de momenten ligger utanför ettan så det går jag inte in på nu.

Torsdag träffades Sandra och jag i Varberg. Jag hade grubblat hit och dit hur jag skulle göra den här gången vad gäller baklängeskedjning. Sedan december 2010 har jag baklängeskedjat inkallning, ställande, apport och hopp vid tre tillfällen. Jag kände att de sitter så väl hos Fred, dvs när vi kommer till inkallningen så är det helt uppenbart att han har en jätte förväntan på ställandet för att sedan få apportera och till slut hoppet för DÅ kommer jackpot belöningen. Så jag bestämde mig för att baklängeskedja linförighet, läggande och inkallning. Sandra kommenderade och som vanligt externbelöning utanför plan. Jag la även stort fokus på ingångarna på plan även denna dag. Resultatet blev fantastiskt bra! Och läggandet var ett riktigt pang! Bestämde mig också för att göra ett tävlingsmässigt hopp med externbelöning bara som en "påminnelse" om att vi alltid avslutar med ett hopp. Kom också på att vi aldrig övat tandvisning på bord (eftersom han är så pass liten så kanske domaren vill använda bord) så det gjorde vi utan några problem. 

Fredag bar det av till Orust. Vi skulle passa på att besöka våra vänner och övernatta hos dom fredag till söndag. Innan vi åkte hem till våra vänner så åkte vi ut till Orust Bk. Jag ville "sondera terrängen" och förbereda mig lite inför lördagen. Jag planerade var jag skulle rasta Fred, var vi skulle förbereda oss inför platsliggningen och var jag skulle placera externbelöningen. Ridhuset var låst så vi kunde inte se oss omkring där som jag hoppats, men det hade inte så stor betydelse. Sedan gick jag en runda med Fred runt området så han både fick nosa av sig och leka med matte. "Imorgon ska vi åka tillbaka hit och ha en jätte härlig  träningsdag" sa jag till Fred (inte för att han förstod något men det kändes bra).