För bra för att vara sant?

Dom som känner mig vet att jag är väldigt självkritisk. Och så här dagen efter Freds och min livs andra tävling någonsin så kan jag ju inte låta bli att vara det nu heller ;-). Ska också berätta för de som inte vet, vår första tävling avverkade vi 13/2. Det var två veckor efter att Fred blev allvarligt sjuk för andra gången och jag var fortfarande kass i magen efter magsjukan som jag åkte på några dagar innan tävlingen. Men jag tänkte att jag måste bara "få det gjort", få känna på hur det känns att tävla. Det slutade med 154,5 poäng och hade vi inte nollat läggandet så hade vi haft ett förstapris redan då. Men nu så här i efterhand är jag glad att det blev som det blev. Jag insåg att jag måste förbereda mig bättre på att det är just tävling, att inte vara rädd för att ta till ett litet dk (i läggandet tex) OM det behövs. Därför kände jag mig så väl förberedd som jag bara kunde bli inför gårdagens "riktiga" debut.

Vi samlades i klubbstugan kl 14.30 för information och lottdragning. Vi skulle varit 20 startande men det blev bara 14. Jag fick startnummer 8. Sedan sa TL "ni får gärna klappa om era hundar efter varje moment men hetsa inte upp dem för mycket". Hm... tänkte jag snabbt men bestämde mig för att göra som jag har tränat. Fick genast förutfattade meningar kring domaren, en äldre man med hörapparat i båda öronen. Det skulle dock visa sig att det var en väldigt snäll domare, inte bara mot mig utan mot allesammans, så det blev ju rättvist ändå ;-). Så till momenten:

Platsliggande - 10 p
Vi hamnade på en kant vilket ju alltid är bra (tur ska man ha ibland), och det var 7 hundar per grupp. Det blev en perfekt platsliggning för Fred - när tiden var ute var det bara 3 hundar som låg kvar. En hade satt sig upp, en gick och nosade bakom de andra hundarna (ägaren fick hämta den) och 2 st kröp sakta men säkert fram mot sina ägare. Kunde alltså inte bli bättre för oss eftersom Fred verkar tro att det är jag som riggar alla störningar! (En liten parentes, när momentet var slut så sa domaren "Det här hör ju inte till tävlingen men ett litet tips är att när ni säger ligg så säg det med lite pondus LIGG", så det ekade i hela ridhuset. Ok, tänkte jag, det här bådar ju gott för min icke militäriska stämma. Men han skulle väl bara vara snäll, första gruppen fick göra om platsen så det var måååånga nollor i båda grupperna.)

Tandvisning - 10 p

Linförighet - 8p
MYCKET snällt av domaren! Nosar och vp står det i protokollet men det var inte hela sanningen. Tittade på filmen och såg att jag gjorde precis allt som jag inte ska göra - gick låååångsamt, tittade ner på Fred, märkliga svängar mm. Så här var domaren riktigt snäll.

Läggande - 10 p
SNÄLLT av domaren. Han la sig visserligen "pang" men det var inte det snyggaste. När jag skulle sätta honom upp så jag "Sitt" med en ljus och pipig stämma som inte ens jag själv kände igen. Så jag fick ta till ett litet dk vilket domaren tydligen inte såg (så vi hade väl tur även här).

Inkallning - 10 p
KANONFINT, så jag godkänner poängen.

Ställande - 10 p
KANONFINT, godkänner även dessa poäng.

Apportering - 10 p
KANONFINT, godkänt poäng.

Hopp över hinder - 10 p
KANONFINT, ja även här godkänner jag poängen.

Helhetsintryck - 9 p
Kan jag ju inte yttra mig om.

Så, visst, även om domaren varit hårdare så hade vi ju faktiskt klarat ett första pris i alla fall. Men det jag är mest stolt över är att jag från det att jag förberedde oss inför platsen fram till vi var färdiga med alla momenten och Fred fick sin externbelöning så höll jag mig i min bubbla! Det var bara Fred och jag där. Jag hade ingen aning om några poäng alls (och jag hade sagt till Bertil att han inte fick berätta någonting). Jag vet att jag blev lite nervös under linförigheten men då började jag le. Det är ju faktiskt svårt att tänka negativa tankar när man går omkring med ett fånigt leende på läpparna hela tiden. En annan sak som filmen också bekräftade är att mina sociala belöningar funkar till 100%! Svansen går hela tiden och han tar tacksamt emot mina klappar och smekningar.

Och till slut var tävlingen över. Vi samlades igen i klubbstugan för prisutdelning. Så började de nerifrån "på plats nr 14 med xx poäng....." och under den första stunden så tänkte jag bara att "Gud, säg inte mitt namn nu bara....". Inte förrän de sa "Och på fjärde plats (tror jag att det var) med xx poäng..." så slappnade jag av för då kom det första första priset på över 160 poäng. Sen tredje plats, andra plats och då fick jag panik! Jag tittade på Bertil som blinkade åt mig och jag tänkte bara "Herre gud, dom har slarvat bort mitt papper! Oh vad pinsamt, då måste jag ju säga till dom att dom glömt bort mig och så får de göra om allting!" Ja, och sen första plats och då betedde jag mig som en barnunge istället när dom ropade upp oss - lika pinsamt det. Jag ropade "Yes", gick fram och tog i hand och tackade och sen "slängde" jag mig om halsen på domaren och tackade honom och så började jag nästan gråta och skakade i hela kroppen.

Ja, så gick det till, vår allra första "riktiga" tävling. Det var en toppenstämning hela dagen och de allra flesta var jätte trevliga. En riktigt rolig erfarenhet det här att tävla. Och nu väntar tvåan!